... Det där mailet som fick varendaste hårstrå på hela kroppen att resa sig. Ögonen svämmade över av tårar. Lyckotårar. Den känslan jag fylldes av går inte att beskriva i ord.

Överskriften löd: "Här é brev från Älsklingsgrabben..."

Det var ett brev från Frasses nya familj.

Det största av tack till hela familjen Torving, med Dixan i spetsen, som välkomnat Fransson i sin familj. Tack känns fjuttigt, men jag tror nog att ni vet hur mycket det här betyder för mig ;)

Jag har alltid trott på mirakel. Och nu har jag än en gång fått bekräftat att de sker. Som en trisslott: Plötsligt händer det!

Undrar om jag någonsin kommer sluta att lipa...?

... är en upplevelse i sig. Det går upp och det går ner. Ibland i en rasande fart! Men tur är väl det... Tänk om allt var lika platt och tråkigt jämt? Alltid samma sak. Inga överrakningar. Jag skulle snabbt gå under av tristess.

Jag är en upponerperson ända ut i fingertopparna. Har alltid varit och kommer nog alltid att vara.

Ena stunden är jag ledsen, för att nästa sekund kunna vara sprudlande glad. Glad är jag nog iofs oftast, vilket nog är tur. Annars skulle nog ingen orka med mig ;)

Dock har jag haft en period med många tunga upplevelser och tankar. När saker och ting inträffar, tar jag de sällan för vad de är. Jag vill alltid veta varför. Hur kunde det bli såhär? Vad handlar det om "egentligen"?
Ibland är svåra saker av godo, då jag tror att man får ut mer av livet om man tillåter sig själv att reflektera över saker som sker. Dock tar det oftast mycket energi, och då framför allt av mig...

Samtidigt som det kan vara orhört tufft att gång på gång ställas inför prövningar, inser jag att de nog kommer till mig av en anledning. Ska jag lära mig något? I sådana fall vad?

Att förlora familjemedlemmar gör stora hål i själen på mig. Sådana hål som nog aldrig går att reparera. De finns där och man måste lära sig att leva med en perforerad själ. Det går nog det med. Jag tror det i alla fall.

Att förluster av fyrbenta vänner kommer, är inget nytt. Och inget jag ska lära mig något av heller tror jag. För inte kan det vara så att man inte ska älska av hela sitt hjärta...?  

Att förlora människor man håller nära gör nästan lika ont. Finns det en mening med att två människor som varit goda vänner, inte längre ska vandra sida vid sida längs livets krokiga väg? Ingen aning. Kanske? Kanske inte? Den som lever får se... 

Frasse har nu flyttat, och det är oerhört tomt i huset. Den där store klunsen lämnade ett oerhört tomrum efter sig.
Vi önskar honom all lycka i sin nya familj och hoppas att de finner varandra :)

Dock har det infunnit sig ett lugn här hemma, framför allt hos mig. Flickorna är trötta och har en vilodag. Snön vräker ner utanför fönstret och ingen av oss är direkt sugen på någon uteaktivitet... Jag själv är trött som en gnu.
Stina passade på att fira sin 8-månaders dag med att börja löpa! (Tack gode gud för att Frasse hann flytta, annars hade de nog spelat "CottonEyed Joe" på högsta volym här hemma...)

Lägret närmar sig med stormsteg! Ni som inte betalat in lägeravgiften, gör det snarast :) Från och med måndag kommer jag att börja plocka in från reservlistan...

Dillen är anmäld till MT i slutet av april, så nu håller vi tummarna att Stina inte drar igång resten av gänget så de börjar löpa för tidigt... Sista chansen för henne nu innan hon fyller fyra. Hoppas vi kommer med!

Jag hade en fundering på att Glitter-Stinan skulle ställas på SSU:t. Vill några fler hänga på?

En korningsexteriör ska vi försöka få till också under vår/sommar. Inte det lättaste på planeten ;) Återkommer med mer info.

En jobbhelg står inför dörren igen. Vad gjorde jag av den där lediga som kom däremellan...? Nåväl, nästa vecka hoppas jag att jag har sovit ikapp och är sugen på att hoppa i hundkläderna och köra igång med träningen på allvar :)

Jag hittade en bild på Eddie som 12 veckor... Gudars vilken goding! Honom och många fler av mina favoriter får jag pussa på i Kloten...Behöver jag säga att jag längtar!?

Trevlig helg allesammans!

... när vi pratar om dig?
Hör du mig när jag säger hur mycket jag älskar dig?

Hör du mig när jag i tysthet gråter i skogen över hur mycket jag saknar dig?

Jag vill tro att du gör det. Det gör att det känns lite lättare.

Att du vet hur innerligt älskad du är fortfarande, fast din kropp inte längre finns här hos oss.

Jeppe pratar ofta om dig. Han kastar fortfarande slängpussar upp mot himlen. Han saknar dig också, fast vi har hela huset fullt av hundar...
Stjärnklara kvällar är de finaste jag vet. Då ser jag dig. Då känns du lite närmre, fast jag vet att det inte är så symboliskt. Trots att jag har haft en bra dag, så dras jag likt en magnet till sin motpol ut i trädgården för att beundra den vackra stjärnhimlen som samtidigt gör så ont, så ont...

Du kommer alltid att fattas oss, hjärtat. Alltid <3 Det finns ingen som du.

... ägnade vi oss åt under gårdagen. Jag eldade och krattade och försöker febrilt skapa en trädgård av det som förtillfället är ett gegg-och-skit-inferno! Nåja, förhoppningsvis får vi rulla gräsmatta i år. Jag tycker jag har var tålmodig länge nu. Jag har ju "bara" väntat i sex år nu... *blink blink, min kära man*

Hundarna skiter i vilket. De är överlyckliga när de kan rulla sig i grus och lera, gräva stora hål utan att nån kommer springandes med hyttande finger. De struntar liksom i hur det ser ut...

Igår satt min älskade unge på huk brevid myrstacken och pratade med sina vänner myrorna. (Han har längtat efter att de skall vakna länge nu...) Frasse hade roat sig med att bajsa uppe på toppen av den tillfälligt vintervilande stacken.
När jag passerar Jeppe & myrstacken hör jag honom mumla:

-"Kära myror, förlåt mig för att Frasse har bajsat uppe på erat hus...."

Han är bra söt den där lille figuren <3

Hundarna njuter av vårsolen och tillbringar dagarna med att lilla på altanen och spana. Rottweiler-jobb som ej är att underskatta ;) Idag ska vi spåra igen och jag har en ledig  helg framför mig! Lediga fredagar är nog det mysigaste som finns... På förmiddagen ska jag dessutom kika på ett objekt som kanske är passande för mina framtida planer.

Have a good one, folks!

PS Kameran används flitigt då solen är framme. Så hela fyrfota familjen fastnade på bild under gårdagen :) Så här kommer de, i åldersordning: Stinan, Fjantsson, Dillen, Cluttan & Babuschka <3 Enjoy!

... har vi avverkat idag! Det var ljuuuuvligt. Många spår blev det :) Dagen till ära hade vi sällskap av Lima & matte Annika. Tack för en supermysig dag i skogen!
Lilla sötlöken Lima fastnade på bild också :)

Hon är söt som spunnet socker, den där Limisen <3

 Hon har en uppsyn som ingen annan...

Jag är väldans nöjd med G-kullens konstruktion! De kommer inte bli några jättar heller å det gillar jag ;)
Made to work!

"Jag äääääälskar min mams!" Kontakten går inte av för hackor :)

"...å när man möter Urmamman blir man såååå fjantig!" Gullungen!

Nu snarkas det i varje hörn i Casa DeVeritas. Trötta & nöjda hundar är det bästa som finns <3
Till och med Jeppe kröp upp i soffan med sin älskade Dillis och slocknade.
Nu ska jag ta ett varmt bad & en kall öl... So long!

Jag kan nästan höra henne säga det. Stinan alltså. Frasse är hennes idol. Hon hade turen att få ha en av de finaste förebilder man kan ha.
De älskar varandra. Med hull och hår. Där Stina är, där är Frasse. Och vice versa. Att få se dem leka gör att varendaste molekyl i kroppen spritter.

Även om det var tråkiga omständigheter som gjorde att Frasse flyttade hem igen, så har han spridit så mycket glädje under den tiden han bott här. Det är väldigt lätt att tycka om den hunden...

Snart närmar vi oss dagen, då det är dags för Frasse att prova sina vingar i stora vida världen. Och det är med blandade känslor ska jag erkänna.

Såklart är jag oerhört glad och tacksam över att någon vill ge honom ett nytt hem och välkomna honom i deras liv. Samtidigt som det är med ett stort vemod jag släpper iväg honom. Jag älskar ju den där Fjanten!

Jag vill passa på att tacka alla er som hört av sig och erbjudit Frasse ett nytt hem (jaa, ni var MÅNGA!). Det gör mig otroligt glad och varm i hjärtat! Nu hoppas jag att vi hittat rätt, och om det sista klaffar så flyttar han till sitt nya hem på söndag.

Fridens!

... närmar sig med stormsteg. Åh vad jag längtar! Det är precis vad jag behöver just nu... Massor av rolig hundträning, härliga människor, bastubad, god mat och ett glas vin eller flera *ler*

Det finns några plaster kvar att fylla. Så alla ni, med DeVeritas vovvs eller med Ambra-barn, som ännu inte anmält er men som ämnar vara med, behöver jag få veta under denna vecka. Ni har "förtur" till lägret. Annars fyller jag på från reservlistan med utbölingar som vill vara med :)

Infon finns på hemsidan: www.deveritas.se/Aktiviteter.html

Släng iväg ett mail i sådana fall... Tjing!

En galen Beeeeerit :)

... att du är borta. Borta för alltid.

Jag hade köpt jordgubbar. Du älskade jordgubbar. Eller du hat-älskade dem. Du kom som ett skott och ville alltid ha. Du var den enda som var intresserad. Du såg ut som att det var oxfilé jag hade i handen. När du fick jordgubben, tog du den mellan tänderna och gick iväg. Du la den på nåt strategiskt ställe och tvingade i dig den. Det var nog inte ett dugg gott. Det såg inte så ut i alla fall. Men sen kom du raskt tillbaka och ville ha mer. Fick du en till, blev du lika glad som när du fick den första å så gjorde du om samma procedur igen...

Det är tomt här hemma utan dig. Du hade en plats som ingen någonsin kommer fylla. På slutet sov du mest. Helst under trappan. De andra har gått där och luktat efter dig varje dag. Beanie är den som visar med hela kroppen att du fattas oss. Hon kryper in under trappan och rullar ihop sig till en liten boll, precis som du gjorde. Där ligger hon länge, länge och bara tittar. Jag säger till henne att jag förstår. JAg saknar dig lika mycket jag. Om inte mer...

Igår var den första riktigt varma dagen för i år. Vi satt på altanen, jag och din vovvefamilj. Och då mindes jag hur mycket du älskade den här tiden som kommer nu. Du låg ute, från morgon till kväll och bara njöt. Du söp in varendaste liten molekyl av våren. På kvällen fick jag kommendera in dig med ett bestämt pekfinger och ett "gåååå iiiiin" för att du skulle komma in...

Din utsiktsplats gapar tom i trädgårn. Och det kommer den nog fortsätta att göra. Varje gång jag tittar dit, hoppas jag att jag ska få se dig där... Jag kommer nog aldrig sluta att hoppas. Det bästa jag visste var att se dig njuta i solen. Ingen kunde njuta av den som du. Den känslan värmde mig ända in i själen. Att se dig njuta.

Imorgon har det gått tre veckor sedan jag pussade din nos farväl. Tre veckor sedan jag fattade det vidriga beslutet. Det känns som igår. Samtidigt som det känns som en evighet. Mina ögon letar efter dig febrilt. Mina händer längtar efter att få känna dig igen. Mitt hjärta kämpar för att få tid att sörja i detta kaos som råder i mitt liv just nu.
Det går inte en sekund utan att jag tänker på dig. Fastän mitt ansikte ler, så ser nog de som känner mig väl, att ögonen inte gör detsamma. En vacker dag kanske de gör det igen... Men inte idag.

Pussa på Walewska, Poopoo <3 Ni fattas mig. Nåt så innerligt...