Då var det dags att börja blogga igen! Jag bubblar av frågor som konstant blir fler och fler och nya perspektiv växer fram.  Digging deep…
Jag har nyss levererat min senaste kull, närmare bestämt den nionde i ordningen.
Och för varje kull blir jag bara mer och mer ödmjuk inför detta fenomen. Tänk att just jag får möjligheten att uppleva detta. Möjligheten att på nära håll få se nya liv komma till världen. Det är så stort att det inte kan beskrivas med ord.
Men att vara uppfödare är inte lätt. Och det finns verkligen inte bara ett sätt att göra detta på.
Jag ser, när jag tittar i backspegeln, min egen utveckling i denna resa. Jag ser hur jag valde valpköpare för femton år sedan och jag ser hur jag väljer dem idag. Och det är en enorm skillnad! Utan att lägga några som helst värderingar i det. Och såklart att det är skillnad, jag har utvecklats nåt enormt under dessa åren och jag är inte samma person som jag var då.  
Jag har, under dessa år, insett vikten av vad många av mina uppfödarkollegor skulle kalla en ”bra tiklinje”. Och jag vet egentligen inte om det handlar om tiklinjen i sig, rent genetiskt, eller något annat. Men om vi zoomar ut och tittar på: Vad är en bra tiklinje rent genetiskt? Går det att plocka det ur sitt sammanhang?
Jag har haft den stora gåvan (ja, det är en gåva) att ha fantastiska mammor i min avel. Och det är i allra högsta grad ärftligt, om du frågar mig. Men vad i det är det som är ärftligt? Är det egenskapen att vårda sin avkomma? Eller är det förmågan att anpassa sig till den rådande miljön så att omhändertagandet av avkommorna blir optimal?
Egentligen tror jag att det är ganska enkelt: Bra mammor ger bra valpar. Förutsatt att de är friska. Och hur får man en bra mamma? Ja, till att börja med så behöver tiken ha en libido att vilja föra sina gener vidare. Alltför ofta hör jag om tikar som är ”svårparade”. Det ordet får igång mig som inget annat! Dvs att tiken inte ställer upp på planerad parning och måste således tvångsparas. Detta är ett ämne som jag kommer återkomma till många ggr, då det tyvärr behövs belysas.
Tvångsparning idag är vanligare än man tror, men inget som man pratar om. Vem vill stoltsera med att man låtit sin tik bli våldtagen…? En tik som tvångsparats, har jag i alla fall svårt att tro att hon vill ha med sina valpar att göra. Titta på människan.. Kvinnor som våldtagits och tvingas föda fram sitt barn… Jag ryser i hela kroppen.
Och om man då som hund, är traumatiserad av det man varit med om, skall behöva ta hand om resultatet (läs: valparna) från det som var traumatiserande… Inget bra utgångsläge för en nybliven mor om du frågar mig.
Och jag är helt övertygad om att valparnas framtida förmågor kring att själva en dag bli mammor, börjar redan här. En snäll och trygg mamma som lever för att skydda sina ungar skapar de bästa förutsättningarna för valparnas framtid som föräldrar. Och hur skall hon kunna hitta den känslan efter att hon blivit våldtagen?
Jag hör om tikar som behöver ha munkorg när deras nyfödda valpar skall dia. Det är så fel det kan bli. Oavsett om det är för att rädda livet på valparna, så är det FEL FEL FEL! Vart gick det fel? Det är där vi måste börja titta. Varför vill hon bita ihjäl sin avkomma? Traumatiska upplevelser vid parning? Dold sjukdom som inte skall föras vidare i avkomma? Stress? Avsaknad av emotionellt stöd? Omognad?
Shit happens – ja! Jag är övertygad om att tikar kan få förlossningspsykoser. Men om det upprepar sig i generation efter generation, hur tänker man då? Backar man bandet då och med nyfikenhet tittar på hur många generationer detta pågått? Eller fortsätter man med sin ”svårparade” tiklinje och hoppas på bättre tider?
Hur skall valpar från dessa linjer kunna bli supermorsor när de själva växt upp med ett dödshot hängande över huvudet?
Frågorna är många…. Vad tänker du? 

Skulle du som valpköpare vilja ha en valp från en mamma som blivit utsatt för övergrepp? Skulle du som valpköpare vilja ha en valp som vuxit upp med en mamma som inte ville ha sina barn...? 
Värt att fundera över.

Fridens!
 

... som behöver få komma ut! Vad är väl bättre då än att blåsa liv i den här gamla bloggen. Det finns så mycket som behöver sägas när det kommer till hur vi delar våra liv med djuren, men framför allt behöver jag skriva om avel... 

Stay tuned!