Han är oersättlig. Min älskade hund.

Jag tittade på honom nyss när han låg uppkrupen brevid mig i soffan. Hela jag fylldes av värme och tacksamhet. Han är en sån hund man får en gång i livet. Så är det bara.

Jag kan varenda millimeter på denna hund. Varenda virvel, trampdyna och veck. Han luktar som bara Willy kan lukta. Hans lena öron med de där extra långa gubbfjunen på ändarna som man kan flärpa mellan fingrarna i oändlighet.... Viltspår är livet. Och när vi äter pasta pesto sitter han brevid och skamlöst tiggande ger  ifrån sig ljud som en kanariefågel.

Till sommaren blir han 10 år. Fattar ni!?! 10 år!!!!!!

Jag har alltid haft en känsla av att han aldrig skulle bli gammal, min Willy. Och tänk, nu är han faktiskt det. Gammal. Jag har fått se honom åldras. Lyckan går inte att beskriva i ord.

Det går inte en dag utan att jag grips av panik. Fullständig panik. En panik över att snart stå utan min älskade hund. Min själsfrände och vapendragare. Jag vet inte hur jag gör utan honom. Livet innan Willy minns jag knappt.

Det har ju alltid varit han och jag mot världen. Always.

Han har gjort mig till en bättre människa. Tveklöst.

Puss min vackre prins!