Det är faktiskt lite läskigt när man tänker efter... Vad gjorde man förr i tiden när datorer inte fanns?

Samtidigt är det en häftig känsla att kunna kommunicera med människor runt om i världen från sitt skrivbord och även ha tillgång till det outtömliga faktautbud som internet innebär... Coolt!

Nåväl, vår dator är fixad och jag har tillbringat ett par dagar med att installera alla programmen som försvann..*hrmpf*

Det är inte lätt att få tiden att räcka till just nu. Valparna har öppnat öronen och håller på att öppna ögonen med. Detta innebär att de hör ALLT! Man kan inte längre greja och dona i hundrummet utan att de vaknar och för ett satans liv: MAAAAAAAAAAAAAT!!!!!! NUUUUUUUUUUU!!!!!!!

Igår klippte vi klorna för första gången. De låg som små svullna paddor på rygg i mitt knä....Gullungarna!

Nu väger de flesta av dem över kilot...Ja, jag vet, de är ena riktiga matvrak.

Lilla nacktiken dock väger inte ens närmelsevis så mycket, men det verkar inte spela någon roll för henne. Nejdå!  Tvärtom. Har man varit liten har man ofta fått kämpa, och det vill jag lova att det märks att hon har. På finska kallar man det "sisu" :-) Kan väl jämnställas med "lite jävlaranamma".

Eftersom syskonen är så stora och feta (läs: långsamma *haha*) så kan ni tänka er hur lillis bränner runt i lådan. Hon ser ut som en sån där ödla i öknen som springer med roterande ben lite på diagonalen....Vet ni vad jag menar då? Och med en sjuhelvetes fart! Det bör tilläggas att hon inte har öppnat ögonen än, vilket ibland resulterar i lite felbedömningar vad gäller avstånd och dylikt... *asg*

Imorgon blir de två veckor gamla. Nu börjar lugnet lägga sig och den värsta oron att avta. De första veckorna är alltid kritiska. De börjar ju bli riktigt stora nu.  Snart får jag sova i min egen säng igen...*längtar*

Och Beanie är så duktig med dem! Nu har hon släppt in de andra hundarna till valparna. Cleo tycker att de små är jättespännande och tar alla tillfällen som ges för att bonka runt dem i valplådan. Ambra är väldigt konfunderad över hur allt detta gick till;  att det var Beanie som fick bebisar och inte hon... *hmmm*  Nåväl, hon  är inte mer långsint än att hon mer än gärna erbjuder sina hängande tuttrader till bebbarna... :-D Willy tar det hela med ro. Än en gång har hans residens invaderats av småfolk. Det  är en himla tur att det finns soffor och sängar i det här hushållet så att man kan undkomma de små...

Just för tillfället lugnet lagt sig över vårt lilla hem. Jeppson har somnat, valparna sover och alla hundarna ligger utslagna efter morgonens simtur. Jag tror att jag ska göra dem sällskap i drömmarnas land.

Jag avslutar med en bild på min lille juvel... Fotograferad av Karolina den fina... :-D

Sayonara!