Men lusten har inte funnits där. Inte alls faktiskt.  Men nu är jag tillbaka :)

Det har varit en hektisk vinter. Minst sagt! Det har varit turbulens på olika håll och man har lärt sig att uppskatta det som är viktigt här i livet. Jag har även fått konstatera vilka som är mina vänner på riktigt. Ingen rolig erfarenhet, men nog så nödvändig. Nu blickar jag framåt och ägnar tid åt dem som är viktiga för mig.

Förra helgen var jag på utbildning igen. Jag älskar att lära mig nya saker!

Denna gången var det "Naturlig Uppfödning" med David Selin från HUNDutbildningsgruppen. Vilken helg!!!

Än en gång vet jag varför jag står där jag står idag när det kommer till hundkunskap och förhållningssätt till hunden som art. Varje gång jag träffat David blir jag än mer övertygad i mina åsikter och känner att mina värderingar är rätt för mig. Det känns som att komma hem. Tack David för en fantastisk helg!

Och TACK till min kära vän Karolina som var min kurskamrat tillika resesällskap. Det var nostalgi på hög nivå... Längesen jag skrattade så mycket!

Dock hade vi kunnat haft ett bättre rum med värme och dessutom hade det varit skönt att slippa dela rum med "någon annan"... Nåväl, sova sked var inte fy skam det heller! *ler*

Så var det ju det här med uppfödning... För många är det plättlätt. Klart som korvspad osv... Inte för mig.

Och jag vet egentligen inte varför. Jag skall erkänna att jag hade en smärre kris när vi satte oss i bilen på väg hem. Den stora frågan var: Är uppfödning verkligen något för mig? Och i sanningens namn är jag fortfarande inte säker.

Jag som alltid tjatat så mycket om respekt och ödmjukhet i rollen som uppfödare. Och då menar jag inför fenomenet i sig. Att få vara med om något så fantastiskt som att se nya små liv komma till välden. Vördnaden jag känner inför det går knappast att beskriva i ord.... Och jag känner det ännu starkare nu.

Efter det jag lärt mig i helgen så inser jag verkligen vart vår hundavel är på väg. Och denna gången handlar det inte om att vi inte avlar tillräckligt mycket på bruksmeriterade hundar. Nej. Det är så mycket större än så.

Tvångsparningar. Inavel. Djurskydd. Uppfödning i praktiken. Jag skulle kunna skriva hela natten... Jag tror att vi alla måste öppna ögonen. Vi måste rannsaka oss själva. Och en bra start är att börja med sig själv.

Allt är inte svart eller vitt. Det är en jädrans massa gråzoner. Överallt!

Mina tankar fortsätter att snurra och processen är långt ifrån klar. Men jag måste följa mitt hjärta. Sån är jag. Länge har jag vänt och vridit på om jag skall para Cleo igen. Men jag har bestämt mig. Och det ska jag. Det känns rätt.

För ett par veckor sedan var jag i Norge och träffade hennes tilltänkte fästman. Och vilken fästman sen! Jag har ju länge knorrat över att jag inte kan para alla mina flickor med Condor, då han är bland de trevligaste hundar jag träffat. Men nu har jag hittat en "Condor" i Norge. Med en mycket spännande och ovanlig stamtaavla dessutom! Han var nog bland det trevligaste jag träffat i Rottweilerväg. Så trevlig och så stabil!

Om Cleo godkänner "mitt förslag" så tror jag att det kommer bli underbara valpar!

Mer info kommer i mailen till er som står på väntelista inom kort. Och så småningom på hemsidan också. :)

Så tänkte jag avrunda med lite bilder på anledningen till att jag orkar hålla på med uppfödning. Hundarna!
Att få se dem växa upp och följa deras utveckling. Att veta att de är gränslöst älskade och har fantastiska hem oavsett om de blir brukschampions eller ej.

Det är precis det som gör att jag vill fortsätta.

Ett varmt tack till er alla som förvaltar DeVeritas-barnen på bästa sätt. Tack!

Nedan följer lite bilder på pojkarna F som jag träffade förra veckan. Skrangelålder är en komplimang just nu *ler*, men de har en sån underbar mentalitet och en härlig syn på livet! 

I helgen är det årsmöte med Rottweilerklubben och efterföljande rasspecial. Denna gången kommer Berit, Frasse & Bosse ranta runt i ringen....

Simma lugnt!

Bosse

Bosse igen

Frasse

PS Frasse ville inte bjuda på någon huvudbild denna gången ;)