Orden fattas ännu. Jag undrar om de någonsin kommer att infinna sig. Saknaden efter dig är obeskrivlig. Rent intellektuellt förstår jag att du är borta. Men resten av mig är fortfarande som i ett töcken... Hjärtat gråter. Hela tiden. Jag blundar. Då ser jag dig. Så tydligt. Jag minns varendaste virvel du hade i din blanka päls. Känslan av att pussa dina vilda öron. Att känna doften av dina tassar. Att få borra in ansiktet din runda, mjuka mage. Allt. Jag minns varendaste litet skrymsle av dg, mina fina. Jeppe pratar om dig ofta. Han pratar om dig på det där sättet som jag önskar att jag kunde... På det finaste sättet. Utan sorg. Bara vackra minnen. Men jag kan inte. Det knyter sig i hela mig.  Orden vill komma ut. Men det är bara tomt...
Att vara hemma utan dig är fruktansvärt. Det ekar i hela huset. Du fyllde hela vårt liv bara med att vara du, Bibbi. Och nu är det bara tomt. Du fattas oss. Man jag vet att du har det bra nu. Och det lindrar smärtan...

Snart blir du förhoppningsvis mormor. Det är dags för Dillisen att föra dina fina gener vidare. Jag hade så innerligt önskat att du skulle få upleva det. Att du skulle fått träffat dina barnbarn. Du hade tagit hand om dem som om de vore dina egna. Det vet jag. Jag kan inte tänka tanken utan att tårarna trillar. Jag vet att du hade älskat det. Att få vara Babuschka på riktigt...

Jag glömmer dig aldrig, hjärtat. Aldrig någonsin. Tack för att jag fick dela mitt liv med dig.
Kärleken dör aldrig.
Jag älskar dig.