... åkte jag igår. Vägen till Kovik. Vägen i sig är vacker så det förslår, men ärendet i sig gjorde det omöjligt att beundra det som fladdrade förbi bilfönstret.

Jag har åkte den två gånger tidigare. Det var 8 år sedan sist. Men jag minns det som igår. Ångest. Panik. Bottenlös sorg. Ångest igen.

Jag har hämtat hem min prins. Nu är han här hos mig igen, där han hör hemma.

Det var oerhört skönt att få tillbaka honom, samtidigt som paniken växte i min kropp. Nu satt jag där i bilen och höll jag honom i min famn, hans brända skal i en liten låda.

Då gick det upp för mig. Han ÄR borta. För all framtid. Allt blev plötsligt väldigt konkret. Och jävlars vad ont det gör...

Hålet som jag fallit i är bottenlöst. Det tar aldrig slut. Finns det någon botten? Jag undrar...

Smärtan växer för varje dag som går. IOch hålet i min själ blir djupare och djupare... Imorgon är en ny dag.

Det finns ingen som du, min älskade vän. Ingen.