... är bland det häftigaste jag vet. Inte sådana möten, ja ni vet jobbmöten eller sammanträden. Nej, de är inte vad jag menar. Utan de möten man har varje dag. Alla de människor man möter i olika situationer. På olika platser.

Tänk vad läckert att allt är som ett oskrivet blad.

Gårdagen för min del inkluderade ett par härliga och spontana möten. Och jag kom på mig själv med att tänka på dem idag och känna en harmoni & glädje inombords.

Dels hade jag förmånen att få omge mig med fina och inspirerande människor i Lund hela dagen igår. Jag tankar så mycket energi då vi alla träffas. Underbart!

På hemvägen på tåget skulle vi handla lite käk och börjar prata med mannen som tar betalt. En äldre herre med glimten i ögat. Han utstrålade sån värme och empati. Han bjöd på några anekdoter ur sitt liv och berättade att böcker var hans stora passion.

Jag ville tacka honom för en trevlig pratstund innan jag gick. Han fick mig att le och må bra, den gamle mannen.

Innan vi skiljs åt säger han: "Vet du, när människor slutar prata med varandra, det är då de börjar slåss...Vi måste våga prata med varandra"

Jag kan inte glömma farbrorn, med sin silvriga kalufs och busiga korintögon. Jag är så innerligt tacksam för att våra vägar korsades. Där jag minst anande det: i bistron på X2000 mellan Lund & Sthlm en onsdagkväll.

Jag tror på ödet... Så även denna gång.

Jag kommer aldrig glömma det han sa. Den kloke mannen i kassan.