... när vi pratar om dig?
Hör du mig när jag säger hur mycket jag älskar dig?

Hör du mig när jag i tysthet gråter i skogen över hur mycket jag saknar dig?

Jag vill tro att du gör det. Det gör att det känns lite lättare.

Att du vet hur innerligt älskad du är fortfarande, fast din kropp inte längre finns här hos oss.

Jeppe pratar ofta om dig. Han kastar fortfarande slängpussar upp mot himlen. Han saknar dig också, fast vi har hela huset fullt av hundar...
Stjärnklara kvällar är de finaste jag vet. Då ser jag dig. Då känns du lite närmre, fast jag vet att det inte är så symboliskt. Trots att jag har haft en bra dag, så dras jag likt en magnet till sin motpol ut i trädgården för att beundra den vackra stjärnhimlen som samtidigt gör så ont, så ont...

Du kommer alltid att fattas oss, hjärtat. Alltid <3 Det finns ingen som du.