... med allt förberett in i minsta detalj. Alla nödvändiga atiraljer är framplockade, huset är städat och valplådan renbäddad.

Som alltid när man står inför något stort, försöker jag ta mig tid att reflektera.

Att få vara med och hjälpa små nya liv till världen är stort. Det är en obeskrivlig känsla. Och jag kommer alltid att vara oerhört tacksam och ödmjuk inför uppgiften.

Idag fick jag ett kort med posten. Och dess innehåll berörde mig enormt. Så otroligt fina och väl valda ord om svunna tider. Om vänskap. Och om vad det egentligen handlar om. Att vara vänner. Tack vännen! De orden kommer jag att bära med mig länge, länge...

För några i min närhet, har sista tiden varit en tid av sorg. Den oerhörda smärtan när man förlorar sin allra bästa vän går ej att beskriva i ord.

Man undrar hur man skall överleva...? Men man gör det. Vare sig man vill eller ej.

Jag tittar på min grånade farbror, som ligger bredvid valplådan och sällskapar Ambra. Ögonen tåras, och jag ber en stilla bön om att få behålla honom ett tag till.... Hoppas någon hör mig.

http://www.indigo.org/rainbow/