... är principen vi lever efter här hemma just nu. Två dygn har passerat sedan lillen kom till världen. Och jag hoppas så innerligt att han är här för att stanna.

Många är frågorna om vad som hände. Om jag det ändå visste...

Ambra hade fem valpar i magen, och alla var döda utom en. Och det var en enorm tur att vi upptäckte det i tid, för annars hade det sannolikt slutat illa...

Många som väntat på valp är ledsna och besvikna. Och det är jag med. Planerna med min "drömparning" gick inte som jag planerat. That´s life.

Vi får slicka såren ett tag för att sedan bita ihop och komma igen.

Just nu är jag bara så ofantligt tacksam för att Ambra mår bra och att hon fick med sig en liten kis hem.

Jag vill passa på att rikta ett GIGANTISKT tack till vår "doula" Karolina som fanns vid min sida på Ultuna. Tack vännen! Utan dig hade jag inte fixat det! Du är bäst!

Och även ett GIGANTISKT tack till Helena (the urmamma of Deminas)! Din hjälp och dina råd har varit ovärderliga. Tack vare dig åkte vi in i tid!

Tack för att du alltid finns där, twentyfour-seven!

Och även ett jättetack till Anneli som bistått med semlor, Jeppe-stimulans och tupplurstid för en trött Urmamma... Tack vännen!

Nu sover alla medlemmar i Casa DeVeritas. Utom jag. Något säger mig att jag borde följa deras mönster... So long!

Man kan nästan höra honom: " Jag är kung, kung, kung i baren...."  

Det blir bara ät-bilder... Det är ju det enda han gör! Och det är vi såklart enormt tacksamma för....