... när sorgen sköljer över mig som en gigantisk våg. Den sveper tag i mig med full kraft och får mig att tappa det lilla fotfäste jag kämpat mig till....

Återigen känns det som att jag ser mig själv på film. Den där dåliga filmen som handlar om en människa som är förlamad av sorg. Paralyserad. Apatisk. 

Men så kommer det alltid en ny dag. Och jag hoppas så innerligt att jag kan omfamna den imorgon och uppskatta allt fint som finns runt om mig....  Hoppas.

Imorse skulle jag göra en fotobok som Jesper ska ha på dagis, med bilder på saker eller personligheter som han har runtomkring sig och som han kan tänkas vilja prata om. Bilder på mamma & pappa och mor- samt farföräldrar klistrades in. Goda vänner och kära bilar. Och ej att förglömma alla fybenta familjemedlemmar representerades också.

Så klistrade jag in det vackraste av foton på vår saknade stjärna Walle och skrev kort om vår änglavän, och då brast det...

Där skrev jag om hans färd till Nangijala och än en gång gick det upp för mig att han är borta ur mitt liv. Borta.

Våra vägar har skiljts åt, och hur jag än försöker, så kan jag inte hitta vägen som leder till dig, vännen...

Var är du? Varför ser jag dig inte? Är du långt bort? Eller är du precis intill?

Hur har du det? Klarar du dig utan matte?

Är dom snälla mot dig? Fryser du...? Var sover du någonstans...? Har du ett varmt täcke? Du är väl inte ensammen....?

Härom dagen kom din älskade boxerflicka Daisy till Nangijala. Jag hoppas att ni hittat varandra. Nu kommer ni aldrig skiljas åt igen. Det vet jag.

Jag tänker på dig varje sekund. Det är många här som saknar dig. Som tänker på dig och undrar hur du har det.

Jag vet att du vakar över oss. Men jag saknar dig så innerligt. Ingen förstår hur det är att förlora sin Walle. Ingen. Det finns ingen som du.

Jag älskar dig, vännen. Nattinatti, hjärtat... Nattinatti.