... som jag så länge bävat för. Dagen då jag skulle springa på en boxer.

Jag har "hållt mig" från det i över ett år nu...
Tack o lov var jag oförberedd, för annars hade jag nog aldrig gått dit. När jag klev in i väntrummet hos veterinären, satt han där. Som den alldeles ljuvliga skapelse han var. En tigrerad hane, med vita tecken. 9 år gammal.

Det var som att få ett slag i ansiktet. Även om han inte var särskilt lik Walle, så var det ändå så många drag som påminde om honom.

Han var så där lugn som Willy var. Som egentligen inte är särskilt rastypiskt för boxer... Det var så fruktansvärt jobbigt att titta på honom. Samtidigt som jag inte kunde se mig mätt. Och jag kunde inte sluta le....

Beanie, som var med mig, blev överlycklig! De var ett bekant möte på något konstigt vis. Hon pratade och flirtade för allt vad tygen höll...

Där satt vi, hon och jag, och bara tittade. Jag log och tårarna brände i ögonen.

Så från att ha känt mig stark ett tag nu, så for jag återigen ner i avgrunden. Den börjar bli välbekant nu.

Hoppas du har har det bra, hjärtat. Du fattas mig så innerligt. Varje dag. Varje sekund. Nu.