... och nu är de äntligen här! DeVeritas G-kull. Mycket efterlängtade av många.

De kom till världen i morse strax innan fyra. Jag måste säga att denna valpning, framför allt efter de tidigare två, var MAGISK!

Jag genomgick ju en uppfödareutbildning i våras som hurvlade runt mig ordentligt. Den hette "Naturlig Uppfödning" och hölls av David Selin, HUNDutbildningsgruppen.

Så självklara saker som knappt någon praktiserar. Vi ska vara med och peta i allt av någon konstig anledning. Hur funkar det i naturen?

Back to nature! Det tror jag på. Och jag har fått det bekräftat på riktigt idag!

De små förändringarna vi gjort har gett enorma resultat!

Cleo har skött sin valpning helt på egen hand. Vi har funnits brevid som stöd. Hon har öppnat påsar, bitit av navelsträngar ätit upp moderkakor och allt annat som hör därtill. Den första valpen födde hon på golvet mellan mina ben. Sen kröp hon in i sin mörka lya och spottade ut resten. Jaa, hon spottade ut dem. Fem valpar på 40 minuter! Och jag kan säga att det lugn hon har i valplådan nu, har jag sällan skådat.

Hon är en fantastisk mor. Med ett engagemang utan dess like. Och valparna är pigga som tusan!

Tyvärr föddes det en tik med ett missbildat framben. Hon kämpade på hela morgonen i lådan med sina syskon, lika pigg och alert som de. Men med ett ben som inte fungerade.

Så jag stoppade den lilla skruttfian i BH:n och körde till Albano. Där somnade hon stillsamt in på mitt bröst, snuttandes på min hals.

Det var fruktansvärt att behöva ta bort en valp som sprudlade av glädje. Men det fanns inga andra alternativ... Hon skulle inte kunnat leva ett drägligt liv med sitt ben.

En ny stjärna tändes på himlen idag. Lillan, säg hej till alla andra däruppe som fattas mig... <3

Det finns en person, som jag vill tacka nåt alldeles enormt. Vår doula. Karolina. Hon är ett självklart inslag när det vankas valpar i Casa DeVeritas numer.

Något vi är oerhört tacksamma för. Många timmar har vi suttit i de mest obekväma ställningar och väntat och väntat. Många är nätterna som vi vakat i väntan på valpning. Vi har åkt med livet som insats till Ultuna mitt i natten för akut kejsarsnitt. Vi har sprungit i trädgården i becksvart mörker med blivande mammor i värkarbete. Antalet tårar som trillat ska vi inte ens tala om. Både av glädje och sorg. Men du har alltid funnits där. Och jag är så tacksam för det.

Tack min fina fina vän för allt du gjort för mig. För oss alla.

Orden räcker inte till....Tack!

Tack för alla lyckönskningar & gratulationer vi fått!

Nu ska jag sätta mig och beundra den söta kvartetten (1 pojke & 3 flickor) i lådan tillsammans med deras ubermamma Cleo.

Tjing!