... perioden för bröderna Päron är nu över. Sen kan såklart massa tråkigheter fortfarande inträffa, men nu börjar jag andas ut. Igår blev de 1 vecka gamla. I ärlighetens namn har jag aldrig sett så feta valpar någonsin! Matmissbruk är en underdrift ;)

Igår dammade vi av lydnadsgrejerna och körde litegrann, jag och mina underbara tjejer! Ja JÄDRANS vilka hundar jag har!!!! Alla fyra gick de som klockor och ville bara ha mer och mer... Inklusive den lakterande mamma Cleo. När vi körde snabba lägganden så blev det nån sorts sprutfunktion i tuttarna och mjölken for åt alla håll! :)

Ambra var övertänd och dansade likt en kobra runt mina ben :)Hon är ALLTID på G... Beanie Babuschka imponerade stort med ett fotgående som gjorde mig tårögd... Trots sin stora kroppshydda och kraftiga konstruktion är hon så flink och smidig när det väl gäller... Mitt hjärta!

Och lilla Dillen... Vilken liten stjärna! Hon tar lite tid på sig innan poletten trillar ner och jag får passa mig för att inte ha orimliga krav... Men lusten att arbeta är ENORM! När jag inte var tillräckligt snabb hoppade hon baklänges framför mig och landade i lekinvit... Hon är SUPER! Med dessa töser i hushållet så borde jag skämmas som inte pallrar mig ut på tävling. Så det vore väl f****n om

jag inte skulle få till nåt snart!?!? Inspirationen är på väg tillbaka och jag hoppas få tid att träna privat snart, sen kan väl inget stoppa oss längre...? :D Jag avslutar med bilder på bakverken :)

... är bland det vackraste som finns. När den är så där härligt äkta och genuin. Där det finns plats för kärlek, värme, empati och lojalitet. Och när man respekterar varandra för dem man är.

Man njuter av att vara i varandras närhet och man behöver bara vara. Inte prestera utan det räcker med att vara du.

Här hemma finns det två riktigt goda vänner. Det första Jeppe ropar på morgonen när han vaknar: "Dillisen! Var är du?"

Då klockan oftast är kring 05:00 då junior börjar sin dag, slutar det alltid med att jeppe kryper ner i Dillas bädd, då hon är på tok för trött för att komma till honom...

Dilla har en så härligt avslappnad attityd gentemot J. Det har alla våra hundar iofs, men Dilla litar på Jeppe till 300%. De har nåt speciellt ihop de där två...

Jaa, förvisso är han ju en liten "natural" den där Mowgli... Han har med all sannolikhet ärvt sin mammas oändliga kärlek för djur i alla fall. Å naken är han jämt dessutom. Precis som pijken i Djungelboken. Månne jag bli tvungen att sy ett höftskynke till honom då han ska börja på dagis nästa vecka...? :)

Imorse hittade jag dessa två i soffan, tätt omslingrade tittandes på "Drömmarnas Trädgård" på TV... Har man ingen snuttefilt tillhands duger Dillans öron finfint till det också. Och hon protesterar inte heller... Mammahjärtat smälter.

... och alldeles alldeles underbara...

Kommentarer kring kroppsformer undanbedes... Tack. *ler*

... har kommit till världen. De var efterlängtade av många och varmt välkomna!

Tyvärr gick det inte riktigt som vi hoppats. Så här nu i efterhand känner jag en enorm tacksamhet och gläds åt de två små pojkar som ligger i lådan. För att inte tala om den enorma tacksamhet över att Cleo är ok. Mammas lilla CleoClutt!

Med Ambras kaotiska valpning färsk i minnet, var jag aningen nervös när det började närma sig... Jag försökte slå bort tankarna och övertygade mig själv om att jag var pessimist. Men se den där lilla magkänslan... Den ska man alltid lita på. .. De två små gossebarnen anlände här hemma, och Cleo var superduktig på att klämma ut dem. Voila!

Sen hände det inget mer... För att göra en mycket lång och tråkig historia kort så avslutades det hela med ett akut kejsarsnitt på Albano där de plockade ut två små döda tikvalpar... Sorgen var stor. Varför?

Det är väldigt lätt att bli besviken och tycka att livet är orättvist i dessa fall. Men samtidigt måste man kunna fokusera på det man har och vara tacksam för det. Allt gick bra med Cleos operation och hon har två små guldklimpar i lådan som hon vårdar ömt. Det hade kunnat gå så mycket värre... Hemska tanke!

Min fantastiska hund har växt något enormt  i mina ögon under den senaste veckan. Nog för att jag alltid vetat att hon är en jäkligt stabil hund med en kanonmentalitet, men jag hade nog aldrig trott att hon skulle klarat det hon genomgått i samband med valpningen...

De små var ju med på sjukhuset och vi bäddade till mamma Cleo och hennes små på golvet med medhavda plädar och filtar. Där låg hon, som übermamman nr 1, och skötte om sina små utan den minsta åsikt om vad som försiggick runtomkring. Dessutom var det en handfull personal som undersökte henne och satte kanyl mm medan hon låg där.

Jag förväntade mig nästan att hon skulle morra eller uttrycka något typ av missnöje. Det hade varit helt legitimt i denna extrema situation enligt mig. Men icke.

Jag vill även passa på att tacka vår kära vän Karolajna som närvarade under denna jobbiga dag. Tack vännen!

Nu har vi landat  här hemma i lugnets vrå. Vi tar en dag i taget och hoppas att vår otur har vänt nu. Pojkarna är ena levnadsglada prickar med en ljuvlig exteriör.

Idag är de tre dygn gamla och fortfarande återstår en kritisk period.

Jag hoppas så innerligt att allt går vägen med de små...

Här kommer lite bilder på bröderna Päron :)

Trött mams... Marilyn Manson kan slänga sig i väggen!

Diar i kors...Det gör väl alla!?!?

När vi inte diar i kors bygger vi andra bokstäver...Så som L till exempel :)