Vid vägskälet. Det sista vägskälet där vi skiljs åt. För all framtid. Du och jag , Poopoo.

Varje minut dag jag på den stunden. Den ligger som en dimma runt mitt huvud och gör sig påmind.

Det gör ont. Otäckt ont. Och vetskapen att denna smärtan inte går att jämföra med saknaden som sedan tar vid, skrämmer mig...

Mitt i alla oro blir jag också påmind om att vara här och nu. Supa in varje sekund vi har tillsammans. Jag tar ingenting för givet och varje dag fylls av tacksamhet. Tacksamhet för att du fortfarande finns vid min sida. Tacksamhet för allt du lärt mig. Tacksamhet över att få älska dig och få obegränsat med kärlek tillbaka.

Min älskade hund har blivit gammal. Eller kroppen har. Inte själen... Det är ju just det som inte är den bästa matchningen. Inte för dig i alla fall... Du vill så mycket mer än vad din slitna kropp klarar av.  Mina finaste Ambra. Hunden som många drömmer om. Och jag hade turen att få dela mitt liv med dig <3

Frågan har har jag fått, den om hur jag vet att det är dags. Och det vet jag. Jag litar på att min intuition tillsammans med din vilja att berätta guidar mig till helvetesbeslutet. Jag vet det.

Idag kände jag en längtan efter att fota. Det var längesen, men idag infann sig lusten att föreviga dig, min finaste vän. Jag fångade dig i ögonblicket. Det som är så signifikant Ambra. Blicken. Ambra-blicken. Det är den som kommer att guida mig.
Den dagen när den blicken är borta, då vet jag. Då slocknar en del av mig.

Tack för att jag får dela mitt liv med dig. Det finns ingen som du. Ingen <3

Här ligger vi inte på latsidan minsann... Jag har PANIK till att börja med, eftersom det drar ihop sig till tenta och pluggtiden lyser med sin frånvaro. Suck.

Framtidsplaner finns gott om och jag skulle vilja få tid att prioritera dem också. Jag får snällt vänta tills tiden infinner sig...

Jeppson är hemma och är sjuk vilket gör att min "tomma" dagtid försvinner den med. Den brukar jag ju vika åt hundarna. Den får nu flyttas till em då min kära man kommer hem.

För tillfället har vi Frasse tillbaka hemma. Han är verkligen en härlig hund med massor av fart. Det är inte vidare svårt att tycka om honom om jag säger så ;)Snällare hund får man leta efter! 

Stina har i och med Frasses inflytt fått en ny idol :)

Där Frasse är, där är Stina. Dygnet runt. De leker väldigt fint med varandra. Antingen brottas de eller så ligger de på golvet och munnas... Gulligt! Det är som att han alltid bott här...

De andra flickorna var väl inte jätteimponerade av Fjantssons ankomst, men de tar den med ro. Cleo ser ut att undra hur det kan komma sig att hon helt plötsligt har TVÅ (!!!!) barn i hushållet som måste fostras....?

Med sex Rottweiler i hushållet kan man säga att vi har en strykande åtgång på promenadtid, kloklippningstid, antal kilo färskfoder per dag och så lite soffmys på det...

Jeppe har ett enormt tålamod måste jag säga! Det är ju hundar överallt! Ja, min man likaså... Han knorrar ibland, men mestadels gillar han läget. Det är ju långtifrån alla som skulle tycka att det var ok med 250 kg hund i hushållet. Tur för mig må jag säga...

Slut på gnället och dags att ta tag i dagen, med allt vad det innebär.  See ya!

Uppe med tuppen även denna söndag. Som alltid. Vilket resulterar i att 08:15 är hundarna matade och promenerade och människorna likaså. Så nu tar jag min DAMP-familj och drar till simhallen. See ya!

PS Avslutar med några kloka ord. Ord som jag tycker mycket om. En tanke som är väl tänkvärd. Och som jag känner igen mig i... Nåväl. Ha en finfin dag. Det ska jag ha ;)

Nu hoppas jag att vi kan pusta ut för denna gång... Igår var vi inne på Albano, jag och Stina. TVÅ gånger!
Det började med att hon svullnade upp runt ett öga. Och strax därefter svullnade hon upp runt nosen och ena läppen. Och fort gick det! Så hopp in i bilen och iväg. Lite nervös var jag eftersom det hade ett ganska hastigt förlopp.
Vi kom in snabbt och fick träffa vet och tillsammans skulle vi försöka klura ut vad det var hon reagerat på.

Första tanken var att hon fått i sig maskindiskmedel (jag städade skåpet under vasken och därifrån trillade det ut lite granulat på golvet som hon hann "undersöka"), och ingen behandling sattes in eftersom man var rädd för frätskador i matstrupen... Hem igen.
Vi  hann vara hemma en halvtimme innan det var dags att åka igen. Nu såg Stinan ut som en flodhäst :(

Svullen i hela ansiktet med läppar likt en Shar-Pei... Stackars liten!
Nu trodde inte längre veterinären att det var maskindiskmedel då symptomen borde vara annorlunda. Nu pratade man om en reaktion på mögel (???) och satte in cortison. Sen bar det av hem och vaka över henne hela natten.

Google är bra att ha när man ska hålla sig vaken och är orolig ;) Så nu har jag dragit min egna slutsats om vad lillan reagerat på: LAXOLJA!

Tidigare i veckan köpte jag en ny laxolja, nytt märke provade vi denna gång. Och det lär vi inte göra igen...

Igår var första dagen som Stina fick full dos. Och jag tror faktiskt att det är det hon reagerat på.
När jag läste på nätet så insåg jag att det är många hundar som reagerat på lax/laxolja i kombination med färskfoder. Det blir en histaminfrisättning i kroppen som ger en typ av nässelfeber. Precis sså såg hon ut.
Pigg och glad har hon varit hela tiden, vilket varit skönt. Nu hoppas jag att det fortsätter i samma positiva riktning...

   
Här är en av de "bättre" stunderna, så då kanske ni kan tänka er hur hon såg ut när det var som värst...

Nu ska vi ge oss ut i snön en sväng och hoppas på att vi slipper besöka Albano nåt mer denna helg ;)
Fridens!

Mitt blogginlägg om Rottweilerns vara eller icke vara upprörde många. Eller många o många, allt är ju relativt. Feedback, om man nu känner att man vill/behöver ge det, skulle ju vara naturligt att lämna här, där inlägget finns. Det har trillat in mail & pm där man hyllade det som skrivits men inte ville skriva det öppet....?

Det är precis det här jag menar när jag pratar om klimatet i hundvärlden. Det är alltså inte ok att ha en åsikt.

Creepy!
Fast å andra sidan när man ser hur vissa uppför sig på nätet, så är det nog allra klokast att hålla sina åsikter för sig själv... Tänk att jag aldrig lär mig! *ler*

Jag har ledig vecka och ägnar den åt mina hundar. Mina stackars hundar som inte får tävla... *haha* Vi går timslånga promenader i skogen där de röjer som galningar. Träningsmotivationen lyser med sin frånvaro då snödrivorna går långt upp på låret utomhus. Lill-Stina har mognat massor på sistone och är en följsam liten historia som är sugen på att lära (trots omeriterade odågor till föräldrar) *LOL*

Hundarna har blivit bortskämda. De får helkroppsmassage ett par gånger i veckan nu, när matte måste träna. They love it! Till och med Stina ligger still :D
Idag lyckades hon fastna på bild också. Halleluja!

 
Stina 6,5 mån

Jag kan yyyyyyyla också!

Gullungen! Med snömustasch å allt <3

Himlen bjöd på ett färgsprakande skådespel tidigare idag...

Fast nog måste jag erkänna att jag längtar efter våren nu. Snart kommer den!

Nu ska jag hämta mina kära väninnor tant Karolina med tant Berit & tant Mari för en myskväll hemma hos tant Jennifer. Myyyys!

... över vad det är för mentalitet man bör ha för att överleva i Rottweilervärlden? Såväl som uppfödare, valpköpare & valpar.

Jag försökte vara aktiv på de forum som finns att tillgå, men jag lämnade dem snabbt. Jag insåg min längtan att ansluta mig till sandlådenivån som var mer en regel än ett undantag... De lockade fram de allra sämsta sidorna hos mig. Och troligtvis hos många andra också...

Mina funderingar har inte lett till något vettigt heller. Det som ligger allra närmast till hands är "sköt dig själv och skit i andra" men det känns som att ge upp. I grund och botten har vi alla samma kärlek till hund, och i detta fallet  Rottweilern. Är det verkligen en utopi att vi skall kunna enas och samarbeta mot liknande mål?
Jag vill inte tro det. Alla har ju såklart sina avelsmål, så även jag. Och det är inget fel i det. Tvärtom. En mångfald är nödvändig, anser jag, även om jag vet att de allra flesta börjar få andnöd vid blotta tanken och gapar efter strängare registreringskrav. Vad kommer det att generera i? Inget om du frågar mig. Om möjligt mer oreggat och en stor förlust av genetisk variation...
Jag förstår den goda tanken i botten, MEN det är ingen lösning på de problem vi har idag. För att få upp en hund i högre krävs egentligen ingen kunskap om hund i sig, utan mer om inlärningspsykologi, tid och engagemang. Visst måste man sätta sig in i vad de olika momenten innebär, men jag tror knappast att det är ett likhetstecken mellan dem och de prioriteringar man gör när man tar sin hund i avel. Och nej, jag tror nog inte att man prioriterar annorlunda för att man tävlat. I den perfekta världen skulle man såklart selektera utifrån den perfekta brukshunden, ja, men vi vet alla tt det är många fler parametrar än så.
Att det föds många valpar per år ÄR ett problem, eftersom det inte finns tillräckligt många valpköpare till dessa små krakar, absolut. Men lösningen är inte uppflyttad högre i brukset på föräldradjuren. Det känns i mina ögon som en trångsynt lösning. Vi skulle snabbt stå utan avelsmaterial eftersom de dessutom skulle vara HD/AD-fria, ögonlysta UA, komma ur helfria kullar, ha gjort ett trevligt MH, genomfört ett MT med gk resultat, ha en godkänd exteriör, fulltandad, vara utställd med gott resultat, vara en trevlig representant för rasen, inte ha dragit korsband, varaa fri från OCD, inte bära på anlag för ep, ha en bra stamtavla osv, osv, osv...
Jag kan tvärtom se många orosmoln på himlen då målet för många är att avla på dessa sk sporthundar med SM som mål. Det kanske är en av femtio som klarar av den kalibern på hund när det väl kommer till kritan. Visst är Rottweilern är en brukshund, men jag upplever att många har svårt för att se skillnad på arbetsmotor/livlighet/stress. Det gäller både presumtiva valpköpare som uppfödare. Rottweilern ska i min värld inte jobba på samma sätt som en Malinois. Det ÄR ingen malle. Det är en Rottweiler. Med den kraftfulla kroppen och den lite mer eftertänksamma mentaliteten så SKA det gå saktare.
Och i min värld är inte Rottweilern konstruerad för att vara så livlig som vissa tycks tro. Det blir fel. Att ha en sån kraftfull hund som ligger högt i stress (för det är vad det är för mig) som inte klarar av/hinner sortera, är ingen hund jag vill ha vid min sida. Punkt.

Att ha "farten" som ett av sina avelsmål känns vanskligt. Sen kan man få det i alla fall, på köpet av annat. Som i min senaste kull. Där finns ex antal individer med en ordentlig livlighet. Och jag tackar min stjärna för att jag har hittat de valpköpare jag gjort till dessa små... Det jag vill ha sagt är att OM man nu ämnar att föda upp turbo-rottor (eller råkar...) så är ansvaret så enormt mycket större för den uppfödaren/valpköparna. Det är knappast så att det står tiotalet fd SM-vinnare på kö för att köpa sig en Rottweiler att sikta på SM-vinst med. Eller...?
Dessa (läs: turbo) valpar tenderar att klassas som mycket jobbiga (vilket de är) och omplaceras då av olika anledningar. Vem ska ta hand om dessa små stackare sen...?

Vi har stora problem i rasen. Rottweilern är nog en av de tuffaste raserna att föda upp. Av flera olika anledningar. Några av dem har jag redan räknat upp. Men en annan anledning är att vi har ögonen på oss. Hela tiden. Media bara väntar på nästa snedsteg där en svart-brun fyrbening klampar i klaveret. Och vi har inte råd med fler missöden... Och skyll nu inte på att de är de oreggade hundarna som står för dessa rubriker, för det är inte sant.

Visst kan olyckor inträffa. Och det gör de. Men de skulle nog vara bra färre om Rottweilers såldes till dem som klarar av hundtypen. Till dem som vet vad en Rottweiler behöver för att må bra. I min värld finns det inget likhetstecken mellan tävling och välmående för en Rottweiler. Många är de valpannonser där man kan läsa "säljes endast till dig med tävling på hög nivå som mål". Är det per automatik ett bra hem? För mig hamnar tävlandet ganska långt ner på priolistan i hur jag väljar mina valpköpare. Det finns så många viktigare kriterier att uppfylla för att kunna ge en Rottweiler ett bra liv, än tävling. Men det är jag det ;)

Som en del av lösningen på problemet tror jag är att sprida kunskap. På alla plan. Rottweilern är inte en hund för alla. Har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Och så länge som uppfödare sitter och skönmålar sina lurviga små valpar i sin valplåda inför okunniga valpspekulanter, så kommer vi att ha problem.

Detta gäller även det praktiska handhavandet av rasen. Det är så svårt att förklara i ord, då det mer handlar om känsla. Allt för många Rottweilers handhas på ett alldeles för hårdhänt sätt om ni frågar mig. Det är ingen hund man ska trycka ner och kuva. Tvärtom. En så färgstark och trygg hund, som de allra flesta är, är det ett helt vansinnigt förfarande. Det är som att trycka en badboll under vatten. För varje gång en Rottweiler "läggs ner" genererar det i uppdämd ilska. Det kanske ser ut som att den ger sig. Men det tror jag inte. Tvärtom. Många pratar om att "ta fighten och vinna den". You wish ;) En vacker dag kommer dagen då hunden har fått nog. Den dagen brukar vara en milstolpe, på ett negativt sätt.

Var börjar man då? Det finns inget samarbete. Ingen trygghet. Inget förtroende. Vägen tillbaka blir lång.

Alla har såklart ambitionen att alltid göra sitt bästa. Jag vill tro att det är så. Jag kan inte tänka mig att någon planerar en valpkull och tänker "Det här blir nog skit... Men what the hell! Jag kör ändå!" Det tror jag verkligen inte. Däremot tror jag att det saknas mycket kunskap om vad som som bör/inte bör gå i avel. Men vem skall man vågra fråga om man saknar den kunskapen när man är "ny" som uppfödare? Vem skulle frivilligt riskera att bli hånad för att man har en fråga, som många anser är obefogad? Ine jag i alla fall. Där kanske vi ska börja...? Att skapa ett klimat som öppnar upp för samverkan.
Vi måste hjälpas åt. Alla har vi stått där, med vårt "nyköpta" kennelprefix. Även om vissa tycks ha glömt det ;)

Lite ödmjukhet oss uppfödare emellan skulle inte skada. Vi har ju samma intresse som förenar oss. Varför inte hjälpa istället för att stjälpa? Jag blir också upprörd mellan varven och dömer snabbt. Tack och lov har jag lärt mig att man kan ändra sig. Och jag försöker hålla min vassa tunga för mig själv dessa dagar...

Jag är inte ute efter att kränka någon. Inte ute efter att klappa mig själv på axeln heller. Kort och gott lite tankar så här en fredagsmorgon över en kaffekopp.

Ha en trevlig helg allesammans!

....and then there are DOGS!
Jag har väldigt lätt för att tycka om hundar över lag. Oavsett hur de ser ut eller hur de är. Det är väldigt sällan jag ogillar en hund. Sen finns det hundar som jag knappt finner ord för när jag ska beskriva. Superlativen räcker inte riktigt till. Och Condor är en sån.

Den stabiliteten han uppvisar är unik. Jag brukar skoja och beskriva honom med "ett ben i varje hörn", och det stämmer verkligen. Han är så självklar. Precis så självklar som en Rottweiler ska vara. Trygg, harmonisk och klok.
Han är dessutom en ovanligt glad prick! Här vilar inga sorger minsann...

Att få ha avkommor efter denna gossen är en gåva. Och att frekvent få pussa hans mjuka panna och sniffa på hans tjocka öronlappar likaså. Den här hunden ÄR kärlek. Punkt slut.

... är ett omtalat ämne i vår lilla familj. Hon passerar aldrig obemärkt förbi ;) Ett litet yrväder utan dess like är hon, lill-Stinan. Men alldeles, alldeles underbar. Hon passar så oerhört bra in i vår familj. FAst ibland så undrar jag ju vad jag gett mig in på.
Som nu t ex. Jag har jobbat heeeela helgen. Och heeeela veckan. Vilket per automatik betyder lite hundtid.
Så Stina har hjärnceller som skuttar i skallen och ben som spritter av energi när jag kommer hem på söndagskvällen... GREAT! Så kvällspromenaden gick i full galopp! Eller rättare sagt: Stina galopperade i slowmotion och jag promenerade bakom henne. Hon såg ut som Cujo närhon grävde sig fram i snön.
Väl hemma igen far hon in i hallen, tar avstamp i densamma för att sedan landa i hörnsoffan ex antal meter bort. Där drar hon rejset med smutsvätt (läs: mina trosor, var hon nu i helsicke hittade dem!?!) i munnen. Hon rejsar ÖVER det stackars barnet som tittar på TV (eller försöker titta på TV) och hoppar tillbaka ut i hallen för att bita sin kära mamma i bakbenet. Cleo tar det hela med ro. Och jag står och gapar...
Livliga Rottweilers var det ja! ;) Det är roligt nästan jämt.
Som tur är är hon vansinnigt gullig, våran lill-Stina.
 

Jag kom på häromdagen, när jag fick frågan om vad hon kunde, att hon faktsikt inte kan ett skvatt! Vi har lagt krutet på annat ;) För mig är det så viktigt att våra hundar passar in i familjens liv och leverne. Och passar de in i familjens rytm så får de följa med. Människor tycker om dem, de blir inte till besvär plus att det är ROLIGT att ta med dem. Passivitet är ett av ledorden. Stina har ju t ex varit med mig massvis på jobbet, där hon haft tråktid på en massa möten. Perfekt träning för en liten valpis. Nu är hon en fena på att koppla av :) 

Det finns ju få varelser som kan konsten att vila som små valpar <3

Sötlöken Lima vet då hur man kopplar av <3 Visst ser det skönt ut!?

Gulli kramar kudden <3 Ordagrant!

Gullet Gimli vet då hur man tar en soffa i besittning ;)

Att vila är underskattat. På många sätt.

God natt!